Goa o glada besked!

Idag skulle Marie gå till farbror doktorn och för en gång skull var det en kvinna...:) Jag tycker faktiskt det är skönt att få gå till en kvinnlig läkare, vi pratar lite mer samma språk om man sägerså hihi... Men skämt å sido, Ulla Söderlund hade jag och hon frågade hur jag mådde och hur ont jag hade och hon hade gjort upp ett medicineringsschema åt mig..., alltså hur, när och vilka olika tabletter jag skulle ta. Men så ont har jag verkligen inte sa jag, jag klarar mig på mina pronaxen morgon o kväll. Jag har mest problem med kramper och mitt bortdomnade ben som dessutom måste ha blivit 5 cm kortare. Ulla sa att enligt mina två diskbråck borde jag ha en riktig smärta, så detta bådar positivt. Läkningsprocessen har redan startat och kommer därför garanterat gå tillbaka snabbt... Ingen blev ju gladare än jag förstås...:)

***

Sedan mätte hon mitt ben och konstaterade att de är precis lika långa haha.. Det är bara denna obehagliga känsla på detta ostadigt ben som gör att det känns som att det är mycket kortare... Reflexerna funkade skapligt, men som sagt all känsel i vaden och foten är ännu inte tillbaka. Efter de glada beskedet gick jag bort till sjukgymnasten och pratade. Hon sa att diskbråck brukar få förtur så hon skulle höra av sig om någon vecka..:) Det blir nog träning på ett tiotal gånger...

Nu ikväll var jag och tränade 75 min CORE, inget jag varit på tidigare, men ska vara det man bör träna vid ryggproblem och måste träna upp bålstabiliteten... Jag är helt övertygad om att detta är jättebra och jag ska verkligen fortsätta, men ska väl villigt erkänna att det inte var min grej och jag hade inte valt det om jag inte varit i denna situation. Stå lugnt och fint och balansera hit och dit, massor ligga ner och träna mage och rygg. JAG BLEV INTE ENS SVETT!!.... Men jag lovar att jag kommer att ha träningsvärk så det står härliga till. DET värsta av allt var ändå att jag inte ens klarade av alla dessa basic rörelser. Mitt ostadiga ben har ingen balans alls, klarar inte av att stödja på överhuvudtaget, jag kan inte springa o.s.v. och det gör mig väldigt frustrerad, det går ju för sjutton bättre att rida....

bilder från google (friskispressen.se)

FY, jag är helt hopplös när jag inte klarar av saker som jag borde, tappar humöret och var nära att börja lipa ett tag...:( NEJ, skärpning Marie, det är bara att gilla läget som vår rektor brukar säga... Jag var ju så glad på förmiddagen när läkaren gav så goda förhoppningar och det måste jag ta med mig... Hej å hå vad det är härligt att våren är i antågande....:) :) :) fniss*

***

"Bästa sättet att lyckas är att bestämma sig för att lyckas"

Kramar från Marie!