Jag och min Far!

För dryga 10 år sedan kom beskedet som man inte vill höra, pappa hade cancer i luftrören :( En oviss tid väntade oss, en berg- och dalbana av sorg och glädje om vartannat. Efter strålningen såg det ljust ut, med det tog inte lång tid förrän det var tillbaka igen och då fanns det ingen annan utväg än att operera bort hela luftstrupen och det medförde så klart en del komplikationer. För det första var det en svår och riskfylld operation. Sedan för att kunna prata måste en lite mikrofon opereras in på stämbanden och ett hål fick öppnas i halsen där knappen satt som han fick trycka på när han skulle prata. Hålet skulle också rengöras från slem och annat så det var ingen lätt match kan jag säga. 

Efter den komplicerade operationen verkade det ändå gått bra. Det tog några veckor innan pappa ville att vi skulle besöka honom i Linköping, men jag är glad att vi åkte dit hela familjen, trots att det var riktigt jobbigt. Efter ytterligare några veckor kom han till Västervik och jag som jobbade där den sommaren besökte honom flitigt. Han började lära sig prata genom att trycka på knappen, visst lät det konstigt med det kändes bra och framför allt ljust. Nu började vi prata om framtiden, när han skulle hem, och han skulle lära sig att rengöra hålet själv, allt praktiskt med distriktssköterksan o.s.v..

Vi hade funderingar att åka till Gotland några dagar och eftersom att allt gått bra och pappa nu även kunde äta så bestämde vi att vi skulle åka. Det sista pappa sa till mig var "jag är hemma när ni kommer hem" Det kändes så bra, pappa hade också blivit mer postiv. Men efter några dagar på Gotland ringde pappas syster och sa att han fått feber, men det var i och för sig inget ovanligt att det kunde bli någon infektion efter ett så stort ingrepp. Men efter ytterligare några dagar får jag ett mer tragiskt besked, pappa opererades i magen och läget såg inte så bra ut. Efter ytterligare en timme fick jag det hemska beskedet; "din pappa  klarade sig tyvärr inte, ett blödande magsår på tovfingertarmen och hjärtat orkade inte, det stannade två gånger, men efter den andra gick det inte att få igång". :( Han var inte hemma när vi kom hem. Jag fick ensam ta färjan över till Oskarshamn, där min vän Anna väntade och skjutsade mig till Västervik där Peder o Karin väntade på mig, och vi fick besöka pappa nere i bårhuset. De hade gjort så fint, tänt ljus o.s.v. MEN vad hemskt det var, det ögonblicket glömmer jag aldrig, jag ångrar det givetvis inte, men det finns kvar på näthinnan och eftersom han svullnat väldigt var det inget vacker syn.

Idag den 1 aug är det 10 år sedan denna stora sorg skedde, den största i mitt liv. 10 år av stor sorg o saknad. De första åren gick det knappt en dag utan att jag tänkte på honom, men tiden läker sina sår. Sedan blir det vid olika tillställningar och högtider som man tänker, "Åh detta skulle pappa varit med på" o.s.v. Pappa var så stolt att jag skulle läsa till lärare, tyvärr fick han inte vara med när jag fick min lärareexamen, inte heller på någon av tjejernas student. Han fick inte ens träffa sitt tredje barnbarn Linus :) Ja, en del av en själv försvinner liksom bort när ens förälder inte finns med än längre.

Men han finns med i hjärtat min far♥, och trots att jag inte varit jätteintresserad av bowling har jag följt hans älskade VBK genom åren och hela tiden berättat för honom hur det har gått :) Jag slänger alltid ett extra öga på Krön när jag åker igenom Vennebjörke, där pappa hade stuga när vi var små och jag har en massa härliga sommarminnen ♥ därifrån kvar i hjärtat... Och lilla stugan vid Nossen som du hade dina sista år i livet kollar jag till iband,

Pappa var bara 64 år när han gick bort och skulle alltså i år 16 juli ha fyllt 74. Han gick bort alldeles för tidigt, men jag är glad åt de åren vi fick tillsammans jag och min far♥. Han är en av mina änglar♥ där uppe.

Cirkeln ska slutas

det har jag kvar

vi skall enas i jorden

jag och min far  ♥

                                             (Olle Ljungström)