Nu har jag varit hemma i en vecka och det har varit omtumlande och omställningen har inte varit den lättaste. Jag är glad att vara hemma hos mina kära, som jag längtat, men samtidigt känner jag mig lite nedstämd. Det är så svårt att förklara, men jag har varit borta i 3 månader och upplevt massor, lärt mig massor och har utvecklats som person och träffat många nya vänner. När man kommer hem frågar alla om det varit bra... Och det har det ju så klart, men jag skulle vilja delge mer av mina upplevelser, men tid finns inte, så där tar det stopp. Och allt samlas inom mig och det är jobbigt, det känns ibland som jag inte varit med om detta, jag får nypa mig i armen.... Jag satte igång att arbeta dagen efter och har nog inte landat mental. Jag vet ju att jag egentligen skulle behövt lite ledigt för att bearbeta en del. Så summan av detta blir en känsla av nedstämdhet, samtidigt som jag är glad över att vara hemma och träffa alla och det var riktigt roligt att vara tillbaka på jobbet. Kroppen har också reagerat på omställningen, magen är kass och så en förkylning på detta. Som vanligt är jag otroligt frusen, så jacka och vantar på :) Nu gäller det att klä sig så man inte fryser och förut klä sig så man inte svettas :) kontraster!!!
Veckan var för övrigt rätt rörig, tillbaka till jobbet med en gång och jag kom inte ens ihåg mitt schema.:) Men med lite rutin fick jag veckan att gå. I torsdags hade Elina planerat att vi skulle rida och så blev det, så roligt och som jag saknat detta. Hon vet vad mamma behöver minsann. När fredagen kom blev jag liggandes då magen hade fått nog av allt :(
Back to Rosa!
Äntligen, vår kväll, hon o jag :)
I helgen var jag som sagt lite däckad, så det blev mycket vila, men mådde någorlunda i söndags så då hade vi barnen och tog en sväng till Ingebo Hagar. Så mysigt att rå om dessa juveler en hel dag. Båda barnen gillar verkligen att gå omkring bland djuren på landet. Sedan blev det så klart en fika inne i caféet...
Koh Lanta i mitt hjärta, denna ö betyder så mycket för mig och jag är så tacksam att jag har fått vara med om detta en tredje gång. Tänk så många fantastiska möten det blivit och vänskapsband som knutits för livet! Allt är så svårt att förklara. Jag får nog sätta mig och göra en fotobok och eller en photo story och bearbeta mina tankar och upplevelser. I 3 år har Sanuk varit en del av mitt liv och jag kommer alltid bära med mig dessa upplevelser i mitt hjärta och som sagt jag är så innerligt tacksam.
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar